7 januari 2013

Minnen från en svunnen tid




Jag pendlar till mitt jobb i grannstaden. Det blir några mil i bil om dagen och jag gillar det där med att köra själv. Lyssna på hög musik eller att avverka någon riktigt bra ljudbok uppläst av Rolf Lassgård eller någon annan med oerhört sympatisk röst. Jag ägnar tid till mina egna tankar och funderingar där i bilen och ofta pratar jag högt för mig själv. Resonerar. Eller sjunger. Falskt. För att jag kan och för att ingen hör. 

Hur som helst. Ikväll när jag åkte hem från jobbet fick jag en sådan där riktigt underbar nostalgitripp genom en låt på radion. The power of love. Som jag har lyssnat på den här låten. Jag och mina finaste bästa tjejkompisar. När vi var en så där 13-14-15 år. I en annan tid. En tid då vi hade ljusa Levis 501:or med insydda peisleymönstrade snusnäsdukar i byxbenen. Röda låga Converse. Gul&blå-top. Gubbe i örat (en liten guldinfattad streckgubbe som klämdes fast i ena örat, för att det var såå coolt). Busnelväskor. Och jordgubbsparfym från The body Shop. Eller möjligen Date´s doft Nikki. Eller Sanna. Vi hängde på discon. Spanade killar. Åt massor av Banana Skids (banankola) och Refreshers. Drack Slurp, åt GB´s Bubbelpop och delade Mc Donalds lilla pomme och en glass med colasås på tre. Skrattade åt allt. Såg Pretty Woman på bio och hade småkrusiga lockar i håret av Hemmanent. Tuperade luggar med massor av hårspray. Tuggade blått Toy och tjuvåkte ibland på bussarna. Fotade oss i automater och fick 4-remsor av svartvita magiska bilder av oss själva i roliga miner och för stora frisyrer!

Jag skrev dagbok ofta på den där tiden och om ni bara visste vilken underbar läsning det är idag! Underbar, bedårande, rolig, sorglig och mjuk läsning. Av ett skarpt hjärta.

Tänk om jag hade kunnat få prata med mig själv. Nu som 37-åring till en vilsen liten jag. Som var 14. Olyckligt kär och grät i kudden. Tänk om jag hade fått ge mig själv en kram och en smekande klapp på kinden. Suttit ner på sängen med det rosa överkastet och pratat. Då hade jag talat om att en vacker dag ska jag inte gråta mer. Jag ska träffa den finaste mannen av dem alla. Och han kommer att älska mig mer än vad jag förstår. Och vi kommer att flytta ihop så småningom i ett litet hus, dela allt och få två rysligt underbara härliga fantastiska yrväder till barn. Och jag kommer inte jobba inom teatern, men väl som fotograf och jag kommer få uppleva mina drömmars stad, New York, på det allra bästa sätt man bara kan. Och mina finaste bästa vänner kommer jag ha kvar precis lika nära som nu. Och allt kommer att bli så bra. Trots olyckliga kärlekar och skoltrötthet.

Tänk om jag hade kunnat få berätta det. En kväll i mitt flickrum, precis när åttiotalet förbyttes till nittiotal och jag hade spegelvägg och piedistaler med gröna växter från Ikea. Och allt doftade Shake, Dance och Jenka. Och jag pratade allt för långa samtal i telefonen om kvällarna. Tittade på Beverly Hills. Och lyssnade på Frankie Goes to Hollywood. Och bara önskade att jag var någon annan, någon helt annan stans. 


Lyssna och njut mina vänner! Minnen från en svunnen tid. :)

Kram Jes ♥

11 kommentarer:

Grodmamman sa...

Kände igen mig i det mesta du skrivit, även om jag nog är några år äldre än dig.
Försöker komma ihåg hur det var nu när jag själv har en tonåring här hemma. Samtidigt som jag hör mig själv låta precis som min egen mamma när jag själv var tonåring och som jag blev sååå irriterad på.
Kram

Anonym sa...

Oj då vilken nostalgi du bjöd på nu Jes!! Underbart......tack!
kram jenny

Vitt och Blått sa...

Känner igen mig SÅ mycket!! :) Parfymer (både date och bodyshop, några hade även vanilj, men jag körde jordgubb), tuggummin, glass, jeansen - 501:or (HUR skulle de sitta idag?) och streckgubben!! Den hade jag glömt, hade precis en sådan i örat!!

Jag som jobbar med 13,14,15 och ibland 16-åringar (7-9:an) innan de slutar nian tänker så ofta: tänk om de bara visste det jag vet nu! Skoltrött, olyckligt kär och osäker på sig själv, det mesta ordnar upp sig med tiden.
Kram!!

::fina:: sa...

Gud så fint du skriver! Så sant och sådär som jag också tänkt när man ser tillbaka på den där tjejen som var jag fast yngre. Ibland känns hon nästan som en annan person. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver fast jag är fyra år yngre. Underbart. Så skönt att man är vuxen nu och att det där är just minnen. Att man är lycklig nu. Stor kram!

Huset på Backavägen sa...

Ååhhh, vilket tid det var. Känner det som att det är jag själv som har skrivit det du skriver. Helt underbart!

Anonym sa...

Underbara du så du skriver!!!! Jag blir rörd och får tillbaka minnen jag med!! Amazing!!

Anna

Annas skattkammare sa...

Underbart skrivet!! Känner också igen mig i mycket! Ja tänk om man kunde fått säga några visdomsord till sig själv då, då skulle man kanske vara ännu visare nu! :) kram Anna

Anonym sa...

Fantastisk reflektion!!!

Huset i bullerbacken sa...

Vilken tripp tillbaka in i livet du bjuder på. Jag känner igen mig så väl, tänk att man glömmer så lätt.
Tack för att du hjälpte mig att minnas tillbaka på allt tok som man gjort :)

Kram/Anna

Photo by Maria sa...

Mycket av det du skriver är vi nog många som känner igen, härliga minnen.. Men en tid, tonårstiden, som ändå var jobbig, men massa roligt med =)

Ha nu en bra kväll..

Kram Mia

lina form sa...

Fick tårar i ögonen. Precis SÅ var det. Du skriver så förbaskat bra! :)

Och så sant, att om man hade kunnat tala om för sig själv då, det man vet nu, vad lätt allt hade varit. Även om det var rätt lätt allting ändå så hade det kanske inte varit så mycket olycklig kärlek :) iallafall...

Tack för att du har så fin blogg! Du inspirerar mig och ibland när jag snöar in mig på vardagen och en del som är så trist... som hus- och billån, stress o jäkt och allt för ont om tid för allt och alla man vill... och en längtan till att resa eller köpa det där man sparar förtvivlat till (det varierar vad det är jag bara måste köpa haha) eller saknar sin bästa väninna (hon som var min person som man säger i Greys... som sedan inte alls var ärlig och fin och den bästa människan på jorden... när allt brakade samman som värsta skilsmässan typ) Då. Då kikar jag in här. Och allt förändras. På nåt vis. Fattar du? :) Det är härligt!
Och så måste jag ju säga att jag har funnit ett par nya vänner som är mig riktigt nära, så så himla ledsen är jag inte längre. Man kan ju inte sakna nån som inte finns, right?

Tack för att du skriver o visar bilder! Du förgyller min tid vid datorn :)

Goa du!

Kramar i tusen till dig, Lina

JESSICA FOTOGRAF ©

JESSICA FOTOGRAF ©
PORTFOLIO