Alltså. Det här är ju bara vår grej. Min lille kejsare och jag.
Vi sitter på tu man hand bland plantor av jordgubbar så söta så man nästan trillar omkull. Pratar om livet. Om vem som skapade den första jordgubben (!). Om vilka vi är kära i. Och så sjunger vi Sean Banans dingedingedingsång. Har jordgubbskrig - ett snällt sådant. Och så pratar vi om vänner. Om skolan. Och om brännässlor. Och så tävlar vi om vem som kan hitta den största jordgubben. Och någonstans i allt det där så smälter jag fullständigt, när han säger att det finns ingen, absolut ingen som jag. Och jag vet att han menar det. Och så tittar han på mig och jag ser att han undrar varför ögonen tåras. Igen.
Sedan letar vi efter jordgubbar som ser ut som hjärtan. Och som Star Wars dödsstjärnan. Och jag förklarar att jag älskar honom så gränslöst som det bara går. Och då plirar han med ögonen och säger att det vet han redan. I samma stund skriker han rätt ut, för han har hittat den allra största jordgubben. Jag ler och berömmer. Han skrattar och tjoar. Och bakom min rygg kastar jag försiktigt, nästan osynligt bort, den jag precis hade plockat. Och gratulerar honom glatt till vinsten.
Och där i ligger den där gränslösa kärleken som är så svår att beskriva, som man nästan bara kan känna. Eller uppleva. Genom att man kastar bort världens största jordgubbe. En solig dag den siste juni, precis innan högsommaren med kraft ska ta fart.
♥
Vad det blev av alla goa gubbar. Det får ni se i morgon :)
Kram Jes ♥

















































