Det är något alldeles säreget med de första. De där små vita vårblommorna som tycks växa precis där de vill. Och där man minst anar. Att se sin lille kejsare springa till björkbacken och plocka den där första lilla buketten och säga "dom är till dig mamma, bara dig". Det är just då när jag ser den lille springande parveln som börjar bli stor, som jag inser, att det är inte mina trygga kramar som får honom att växa. Det är att våga släppa honom fri. Det är just det som får honom att flyga. Och att lyfta. Insikten är enkel och ändå så svår. ♥
Kram Jes ♥
13 kommentarer:
<3
Vackert så jag gråter...
Elin
Så fint du förklarar det enkla men ändå så svåra - precis så är det!
Precis mitt i prick min vän!
kram
Hej
visst håller jag med dig ;)
Vi har lycka att se dom växa i vår backe ;)
Ha en underbar dag! ;)
Kram
Så söta.
Kram
Hanna
Precis!
Så sant och vackert skrivet!
Vårfeeling! :)
Kram Jenny
Så fina ord att jag får en liten tår i ögat.. Kram Mia
Vackra ord och så sanna..
Kram Mia
Så fint skrivet och en underbar vårbukett.
Kram Mamma C
Underbart med de där buketterna man får av sina barn! Vi fick en påsklilja av dottern häromdagen med en liten lapp där det stod, "Till värdens bästa föräldrar"!:)
Vackra ord du skriver också. Det är verkligen en balansgång det där, att inte hålla för hårt och inte släppa för mycket.
Kram
Mitt i prick, så sött buektt, kram!
Skicka en kommentar