30 november 2007

Vilket välkomnande!



Ja så här såg den alltså ut när vi kom hem,
vårt energiknippe till amaryllis :)

Underbart!
Kram/Jes

Regn & mys i rosornas stad



Tillbaka på fastlandet igen efter ett besök i ett regnigt Visby!
Det blev en grå, snarare än vit, liten vistelse på ön.
Saknade snön en smula.
Hade sett framför mig att gå en långpromenad vid ringmuren
i lite nysnö men tji fick jag!

Men att plaska i vattenpussar behöver inte heller vara fel :-)




Och vilket sammanträffande att jag sprang på såå söta gummistövlar, vädret till ära! Var ju bara tvungen att ha *fniss*.








Svartvita bilder av regntunga skyar på ödsliga kullerstensgator!

MEN vi hade en fantastisk liten resa vädret till trots.
Har fått mycket ny inspiration till både hem & julklappar!




Besökte även min favoritkeramiker så klart...





...och lite nya muggar till samlingen fick följa med hem!





Och vad gör väl lite regn när man får mysa i massor på ett härligt hotell?




God mat & gott vin!

Efter lite bad i poolen somnade lilla A sött.
Vi beställde upp mat på rummet & delade en flaska vin.
Ännu övertygade om att det är här vi vill bo.
Sommar, vinter, sol eller regn...
...det är alltid massor med mys på Gotland!


Kram Jes

PS. Vad vi fick med oss hem från önskelistan?
Det återkommer jag med, men det blev i alla fall en sak av tre :)

PS2. Oj vad det värmer med så många rara & utomordentligt söta kommentarer när man kommer tillbaka till blogglivet!
TUSEN TACK!
Kram!

27 november 2007

Fastlänningar drar till ön!



I morgon åker vi!!!
Efterlängtade, underbara ö - nu kommer vi tillbaka.
Sist vi sågs var det högsommar, högsäsong och lågtryck :-)


På önskelistan:
En fårskinnsmössa till lilla A.
En fin pepparkaksburk till mor.
En ny bil (!) till far....
....får väl se vad vi kan tänkas komma hem med
hi hi hi!
Blir nu borta från bloggen ett par dagar men återkommer
förhoppningsvis med lite ny inspiration, nya foton och nya drömmar...
Kram Jes

PS. Här ska vi bo......


Dessa tre bilder: Wisby Hotel

Hög eller lång?



Det växer hos oss. Familjen utan gröna fingrar!
Underbara vita amaryllis måste ju få växtvärk snart...

Det börjar här...

...och här är någonstans mitt i mellan


... och här i hela sin prakt!
Är den hög eller lång? Jag vet inte, men växt ja det har den!
Tur att vi har 4,35 m i takhöjd *fniss*.
Undrar just hur den ser ut när vi kommer hem från Gotland?

Kram Jes

25 november 2007

Nypon i snö & iskristall



Vintern är här!
Frostiga morgnar & rimfrost som gnistrar...




Det är ganska mysigt om vintern trots allt!
Sköna söndag dessutom.


Jag lyssnar på favoriten Chris Rea...

http://www.youtube.com/watch?v=THcbQyFtCqg

...och längtar till julen!



Kram Jes

24 november 2007

Tårta till alla!


Stort tack till alla er som lämnar små söta spår efter er här på min sida i form av rara ord & kommentarer! Det värmer & jag blir så glad!!!
Tusen tack!
Tårta till alla. Den här söta varianten kommer från Bombadill,
så även bilden.
Trevlig lördagskväll & varmt välkomna åter!
Kram Jes

23 november 2007

Varför blogga?





Ja kära bloggvänner, varför bloggar vi egentligen?


Jag har fått frågan & funderat på den ett tag men egentligen är det inte så svårt att förstå. Jag älskar tidningar. Jag plöjer flera magasin i veckan. Allt i från mammatidningar & modemagasin till inredningstidningar och en och annan rosa tidning med mycket siffror i :-) slinker också med på ett hörn!


Att blogga är ju som att skapa sitt alldeles egna magasin där jag får vara både chefredaktör, ansvarig utgivare, journalist, fotograf, krönikör, stylist, Art Director, redaktionschef, webbredaktör och tillika VD.



Kan det bli bättre? Och tänk vilket visitkort det skulle kunna bli - för den som är titelsjuk!


Ha ha. :)


Jag har så länge jag kan minnas varit intresserad av både text & bild i alla dess former. Har alltid fotograferat allt och alla. Likaså har jag använt det skrivna ordet i mångt och mycket.


Summa summarum! Simsalabim!


En Blogg - det är ju som ett kinderägg - 3 i 1. Du får allt och lite till.


Tidning, text & bild... och en massa nya vänner!


Kram till er alla fina bloggare därute! Keep up the good work!


/Jes

Ring som väntar...



Kära förlovningsring som fortfarande ligger och väntar på sin ägarinna...



...som ännu inte får den på sig efter graviditeten. Kanske dags att slå ut den snart? Det har ju ändå gått ett år... hmm.
Ringstenarna inköpta på Gotland.

Kram Jes

22 november 2007

Snart Gotland!



Snart är det dags att återvända till den älskade ön.

Nästa vecka åker vi till Gotland. Längtar.

Kram Jes

21 november 2007

Unika barn!


Min mage 2 dagar innan sjukhuset!

Ibland slås man av hur allvar i livet färgar oss människor. Har ganska nyligen upptäckt en blogg som fullkomligt fängslat mig. Den heter Heja Abbe och författaren bakom de många tänkvärda orden är Abbes pappa. Besök den gärna och läs om en helt vanlig pappa med en lite ovanlig son.

När det som inte får hända händer, det är då vårt föräldraskap verkligen sätts på prov. Hur mycket orkar vi egentligen? Hur starka är vi när nöden är som störst?

Förra hösten var jag gravid i 7:e månaden med lilla A. En underbar tid där magen växte för var dag som gick. Bortsett från en hel del illamående i början av graviditeten så mådde jag oförskämt bra under större delen av tiden. Men så en dag, en helt vanlig måndag inträffar något som förändrar situationen fullständigt. Vattnet går. Graviditetsvecka 32+0. 8 veckor före beräknad förlossning. Varför? Finns än idag ingen förklaring.

Jag blir akut sängliggande på Förlossningen. Får kortisonsprutor för att påskynda bebisens lungkapacitet. Barnmorskor och förlossningsläkare förbereder mig på en förlossning, troligen vilken timme som helst. Allting snurrar. Jag förstår inte. Kan inte ta in all information. Mitt barn ska ju inte komma förrän den 16 december... Det är ju bara oktober.

Med en värkande oro för barnets tillstånd läggs jag in och som tur är får M vara med & sova kvar. Vår lilla värld, vår viktigaste lilla värld har precis börjat rasa känns det som. Men dagarna går. Bebisen verkar må bra under omständigheterna. Jag har stränga order - lätta att följa - om att inte röra mig mer än absolut nödvändigt. Allt jag gör kan starta en förlossning och det är för tidigt för vår lilla groda att komma till världen...Så klart jag ligger still!

När några dagar har gått känns det som om jag är världsbäst på att hålla tillbaka barn i magen så mellan alla tårar & all oro så inbillar jag mig att jag ska få komma hem snart för jag måste ju handla till bebisen. Vi har ingen spjälsäng. Ingen bilbarnstol. Ingen barnvagn. Inget skötbord. Ingen badbalja. Knappt några kläder. Inga blöjor. Ingenting. Ingenting har vi.
+
Och jag vill också packa väskan till BB. Den där väskan som ska stå klar i flera veckor och som man grabbar tag mitt i natten när man väcker maken och säger "älskling - jag tror det är dax nu". Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill också tvätta alla små kläder i storlek 50, pussa, snuffa på dom och sedan packa ner dem i lilla väskan... Men icke. Istället ligger jag på sjukhus och kan inte - får inte - göra något. Jo - jag får åka rullstol en gång för att få lite luft och en gång för att hälsa på, nere på Neonatalavdelningen. Båda utflykterna slutar med att jag gråter ännu mer och värken & oron i hjärtat ökar.

Mest ledsen är jag nog för att jag inte ska få upp bebisen på mitt bröst direkt efter förlossningen...Och hur ska jag i så fall känna igen mitt eget barn när jag kommer ner till Neo? Tänk om jag går fram till fel barn? Katastrofala tankar maler i huvudet, dag som natt.
+
Jag lyckas till sist förhala det hela i 14 dagar så i graviditetsvecka 34+0 är det dags. Dags för vår älskade pyttelilla bebis att göra entré i den stora vida världen. Kl 09:49 den 5 november kommer den finaste, sötaste, raraste lilla trollunge så ut - älskad från första stund. Lilla A.

Oron om hans tillstånd är befogad men han är stark ändå. Vi slipper åka till Universitetssjukhuset i grannstaden då hans tillstånd är stabilt. En riktig kämpe är han - så jag får ha honom på mitt bröst en kort stund - LYCKANS MINUTER - innan det är dags för nyblivna pappa M att bära ner honom till Neo. Där väntar kontroller av barnläkare, en liten värmesäng och många hjälpmedel. Ett för andningen. Ett för hjärtat. Ett för maten. Jag är kvar på BB. Ensam. Utan barn.

Liten och inlindad likt i livmodern, ligger han sedan när vi möts igen. Vilka känslor!
Var kommer de ifrån???
Hela ens uppenbarelse fullkomligt smälts ner till ett brinnande eldklot av känslor för den lilla lilla trötta pojke som är min. Vår. Bara vår! Finaste lilla A.


'
Därefter börjar kampen!
Kampen att andas. Att äta. Att hålla värmen. Att överleva.

Vi är där varenda minut av dygnets 24 timmar. Kan inte släppa honom. Vill bara sitta där. Hålla honom. Prata. Sjunga. Finnas till för honom. Berätta om hur bra allt ska bli när vi kommer hem. Allt är så stilla i den lilla vårdsalen där världens minsta människor kämpar för sina liv. Där sorgsna mammor och pappor kämpar för att hålla modet uppe och där respekten för livet aldrig någonsin blir större än så här. Det är dov belysning och väldigt tyst. Det enda som hörs då och då, är pipen från respiratorer och andningslarm. Aldrig har jag sett så små individer. Det är nästan overkligt. Hur får vi dem att fungera? Livets små mirakel. Tårarna bränner bakom ögonlocken - hela tiden. Vi har en trött liten pojke. Det tar tid. Jag pumpar förbrilt för att få igång amningen. A är alldeles för trött för att ens kunna amningsöva. Så jag pumpar. Pumpar o pumpar. Var tredje timme. Dygnet runt. Vår pojke sover. Hela tiden.

Efter en vecka måste vi lämna BB. Det finns inget familjerum ledigt på Neo så vi måste åka hem - utan barn. Utan lilla A.
+
Tårarna. Tårarna tog aldrig slut och den fruktansvärda, obekväma känslan av hjälplöshet förföljde mig varje natt, varje timme, varje minut utan mitt barn. Min lille kejsare. Pluras sträva röst i natten."...Jag minns att nån sa - den lille kejsaren är här. Min himmel fick ett nytt ljus natten då du kom, längre bort & närmre, allting på en gång..."
+
Vi måste åka hem för att sova ett par timmar - för att orka - säger personalen på Neo. Motvilligt lyder vi. Hemma, mitt i natten sitter jag med den från BB lånade, jävla pumpmaskinen och pumpar och tragglar. Utan bebis. Kl 03:00. I ett tomt och kallt hus. Utan badbalja.Tårarna rinner. Jag saknar mitt barn. Något gränslöst saknar jag honom. Inga ord räcker till. Ett tryck över bröstet. M är tapper och försöker trösta... Men jag ser i hans ögon att han också håller på att gå sönder. Vi lyssnar på Plura som sjunger om vår lille kejsare. Vi bestämmer att den måste sjungas på vår lille pojkes dop. Den eländiga tiden står still.
+
Men minuter blir till timmar & dagar blir trots allt till veckor. Vi kämpar & kämpar. Alla på sitt eget vis men mest av alla kämpar lilla A. Tappra lilla A. Och vilken liten fighter! Efter 3 veckor är det så äntligen dags! Vi får åka hem. Tillsammans alla tre!

Lilla A har visserligen kvar sonden i näsan för han kan ännu inte helamma men han klarar sig utan sina larm och kan hålla värmen själv. Han har även lagt på sig några gram.
a
Som vi längtat efter denna dag! Längtat och åter längtat. Avskytt att behöva vistas på sjukhus med sin nyfödda i flera långa veckor, trots den helt fantastiska vård vi fått - men det är hemma man vill vara - med sin nya älskade lilla unge. Avskytt situationen som sådan. Avundssjukt tittat på alla glada mammor & pappor på BB som vankat omkring med sin lilla nya bebis i BB-lådan. Och man vill bara åka hem. Hem till boet. Hela familjen. Och nu äntligen!
+
Men då helt plötsligt kommer tvivlet på besök. Hur ska vi klara av allt detta hemma? Hemma har vi inte ett helt team med sjuksköterskor, barnskötare och läkare. Ingen larmknapp att trycka på. Hemma är vi ensamma om att ta hand om lilla A. Klarar vi verkligen uppgiften? Oro som gnager. Åter igen.
0
Men det går bra. Naturligtvis så går det bra! För vem ska annars sköta om vår pyttelilla pojke om inte vi? Vi gör det ju så klart bäst. Vi blir hejare på att rengöra sonden, kontrollera dess position med lackmuspapper, värma ersättning eller bröstmjölk till exakt temperatur, dra upp det i sprutan för att sedan sondmata vår son var tredje timme. Och vi amningstränar. Jag pumpar och vi tränar. Vi får inte träffa så mycket folk pga infektionsrisker och vi ska inte heller besöka varuhus, gå på stan eller åka till sjuka släktingar. Så vi håller oss hemma. Är restriktiva med besök och bara myser och njuter av att äntligen få vara hemma med vår lilla älskade A. En väldigt liten men samtidigt väldigt stor pojke. Vår A D. Vår lille kejsare. Vårt allt. Äntligen är vi en familj. En riktig familj. Inte en trött pojke med en trasig mamma och pappa utan en glad familj. En supertrio. Vi 3. ♥
a
Det är en oerhört tuff tid att vistas på sjukhus med sin nyfödda. Pendla mellan hopp och förtvivlan. Känna hjälplöshet gentemot sitt barn och samtidigt tacksamhet till den fina vård vi har i vårt land. Känna oro för konsekvenser som kan komma i dag eller i morgon eller senare i livet. Känna skuld för vilken start du gett ditt barn i livet. Men det värsta är separationen som uppstår, att du som förälder inte får vara hos ditt barn. De viktigaste timmarna i dess liv. Och den erfarenheten ska du lära dig att leva med. För resten av ditt liv.
+
Som väl är bleknar de jobbiga minnena med tiden men glömmer - det gör vi aldrig!
+
Lyckliga vi som har en stor, pigg, glad, nyfiken, påhittig, charmig liten 1-åring efter den här resan!

Det är fantastiskt, otroligt och unikt.
För oss.
+
Kram Jes ♥
Mörka nätter i bilen på väg hem från sjukhuset. Radiotoner. P3.
...for all the teardrops in our eyes, It can only get better
+

Ordning & reda!



Idag kommer lite bilder från vårt lilla kontor.
Hos familjen fröken stökig & herr kaos råder inte alltid ordning och reda, det kan jag lova men vi har försökt skapa lite harmoni i kontorsrummet i alla fall :-)
Skrivbordet har jag gjort av ett loppisfynd; ett underrede av ett gammalt symaskinsbord i antikvitt, med bara en fastskruvad skiva på. Efter att ha letat snygga & charmiga skrivbord under en lång period sprang vi på detta & vi gillar det skarpt! Ett extra plus för den ergonomiska finessen med gamla trampdelen.... som nu blir en skön platta att vicka och vila fötterna på! 150 kr tror jag det kostade... I love loppis!




Det gamla skåpet (loppisfynd 300 kr) fick sig lite vit färg och vips så hade vi en bra förvaringsmöbel för alla prylar, dator, foton etc. Fördelen med ett gammalt billigt charmigt skåp är att man utan krussidull kan såga upp bakstycket för att dra alla kablar till datorn... det gör man inte gärna på byrån från NK hi hi.



Vita boxar som rymmer alla små pryttlar!



Kram fröken stökig Jes

20 november 2007

ABC



Efter inspiration från en av mina favoritbloggare Milda Maränger, har jag nu fixat & trixat ihop en liten boklåda till A...



...han älskar att köra runt på lådan och välja böcker som ska läsas!




Kram Jes

PS. Ok jag ska vara ärlig - älskade M har monterat hjulen!

Innesittarväder!



Idag läser jag ut de hysteriskt roliga böckerna
9 1/2 månad av Annika Lantz & På spaning med Ann av Ann Söderlund...



...och bläddrar i favoriten
Manolo Blahnik drawings!




Mitt alldeles egna skohorn. Design: Manolo Blahnik
Kram Jes

19 november 2007

Nya små pärlor till A



Julegrisen jag beställde kom till helgen & A fullkomligt älskar den, så den lär få vara med i vårt lilla hus - året om! Den pratar danska och kommer inte helt otippat från populära Maileg.



Den söta lilla pallen passar perfekt i A´s rum & han använder den redan.....



....som ett litet bord och kör järnet med sina bilar
hi hi!
Fyndet kommer från Lilla Snigel.
Kram Jes

Grattis Elisabeth!


Idag har jag namnsdag - GRATTIS alla Elisabeth - vi firar med prinsessbakelse så klart!
Kram Jes

JESSICA FOTOGRAF ©

JESSICA FOTOGRAF ©
PORTFOLIO