31 december 2015

Året som gått - 2015




Att summera ett underligt år. 2015. Det är med blandade känslor jag tar mig an uppgiften, men det är alltid fint att gå igenom ett fallande år i bilder. Att ömt minnas det man vill spara och förvara.

Januari dök upp som en raket i nyårsnatten, i all hemlighet hade jag bokat in oss på Ishotellet i Jukkasjärvi för att fira förste man ut på de 40. Det blev ett äventyr i 32 minusgrader och dagarna där i Lappland blev en saga i hjärtats bibliotek, med norrsken, hundspann och is. Galet vackert och svårt att någonsin toppa. Vi fortsatte firandet när vi kom hem och den annars så segdragna januari gick ovanligt fort i år, men det var också något som skulle bli detta års signum - att tiden gick så galet fort.




Februari dök upp runt knuten med isande vindar och en kamera som inte på något vis ville samarbeta. Med eller utan fokus, vi tog till vara alla hjärtans dag och käkade frukosten under metervis av små rosa hjärtan på rad, som lillebror pyntat mödosamt i kökslampans fäste. Galet ja, men mycket trevligt. Och rosa hjärtan och sockerkickar har ju alltid piggat upp. Om så bara för stunden.








Mars månad och jag börjar känna hopp om vår igen. Känner mindre hopp om kameran, men efter några vändor till Stockholm med Nikon-service så får jag den till slut tillbaka. Hel och ren. Fungerande och fokuserande. Jag gör mig också en egen hörna i sovrummet när lillebrors säng flyttas ut och vi börjar skissa på ett riktigt kök till Julibacken.







Förlösande april. Sval och skör, men ljuset är tillbaka. Vi gör en quickfix i köket och byter snabbt ut gamla luckor, röjer upp i trädgården efter vinterns vinande spår och min eländiga gamla dator kraschar. Jag inser hur mycket jag verkligen avskyr teknikstrul och känner att allt vad inspiration och kreativitet heter är som bortblåst. Vi planterar vårblommor och söker värme, men våren sitter långt inne. Valborgsmässoafton blir konstigt nog pampig i all sin dova enkelhet. Och jag funderar på tok för mycket. På allt.









 


Vackraste maj och älskade lilla lillebror blir 4. Han slutar med sin välling och börjar bli stor nu. Vi firar med tårtkalas och sockerbullar i mängder och de pastellfärgade ballongerna pryder hela huset, liksom confettin som åker ut överallt på köksgolvet. Jag fotograferar mina vackra små troll och i belöning får de en helt valfri glass. Den ena tar flera kulörta kulor med strössel och kolasås de lux. Den andra tar en... Piggelin. Vi skrattar åt det där, på en bänk i Folkparken och äter våra glassar under rosa böljande körsbärsträd, som precis har slagit ut. Och jag tänker att är det så här att snart fylla 40, så är det bra fint ändå.










Så kommer juni med allt vad det innebär och mer därtill. Mina 40 år på jorden ska nu firas efter allsköns kriser under året och vi reser till mitt älskade Visby den 4 juni och jag känner att jag nästan kommer hem. Och efter den kalla våren så får vi så äntligen några dagar av Gotlands sol och värme skänkta till oss. Vi samlar udda stenar på den öde stranden och jag tar långa morgonpromenader vid havet och låter tankarna löpa fritt. Äter den bästa lammfilén på Munkkällaren, hoppar mellan ojämna kullerstenar och nattar busungarna sent, till Gotlandsstudenternas sorglösa skratt på gatan utanför. En balkongdörr på glänt mitt i Visbynatten och milda sommardofter når oss lätt. Och hjärtat får näring igen. 

Vi börjar även öppna upp skärgårdshuset och ser både hopp och förtvivlan. Ett för vardera våningsplan av det där älskade lilla tokiga torpet - Julibacken. 

Och en kväll i slutet av juni dressar vi i gamla konsert-t-shirts och tar cyklarna till Bråvalla flygfält, ser på Kent och tror innerligt på sommaren igen!




Men visst sitter den svenska sommaren långt inne. Hela juli regnar bort och är kall känns det som, men en dag är det värmebölja - den 4 juli - och då råkar vi ha vårt cocktailparty inplanerat och firar som sig bör i bästa vänners lag. 2 x 40 år. Hurra. Firas med en tropisk natt, galna upptåg och fantastiskt fina presenter. Några dagar följer därpå med värme och lillebror badar spartanskt i den lilla uppblåsbara poolen medan storebror njuter av stadens stora sportläger. Vi plockar jordgubbar och ångrar något kolossalt att det var just i år vi valde bort utlandsresan.Vi har också kämpat tappert med att bli friska efter månader av envisa halsbaciller, som visade sig komma från den enda i familjen som varit till synes frisk. Tur att han är så söt, vår lillebror. :)





Så kommer augusti. Sensommarens drottning. Och i år är det så att ögonen tåras när äntligen värmen och sommaren kommer. Sent visst. Men vi tar till vara och försöker springa i kapp det förlorade sommarlovet genom att njuta av helgerna. Vi styr piratbåten snabbt mot kobbarna och dukar upp kanelbullar och saft på skären. Ser solens pigga strålar möta en ny dag och ser dem lägga sig fridfullt på kvällen, när de kysser havets horisont. Vi får några vackra dagar på Harstena och äter smörslungad strömming och varmrökt lax med löjligt mycket dill på. Vi hittar ett nytt skärgårdscafé med de godaste småkakorna tycker trollen och vi summerar en mycket annorlunda sommar. Vi har någonstans i allt det där ändå jobbat på hyggligt bra med snickerier och måleri i absurdum, så Julibacken har fått ett hjärta. Ett kök som passar oss. Där tassar vi omkring på morgonkvisten och värmer frasigt bröd i ugnen medan kaffet puttrar. Och det känns rätt bra ändå. 

Jag fotograferar ett vackert brudpar, äter lustiga mackor i bilen på vägen hem och känner ett glädjefullt sting i magen när jag sent på kvällen rullar över bron till vår skärgårdsö. Där en ensam segelbåt sakta letar sig en natthamn. Och där stjärnorna på himlen aldrig lyst så klart.






Sedan kommer hösten och nu har moder jord gett oss värmen tillbaka. September blir mild och lättsam och vi märker knappt att sommaren säger adjö. Skola, förskola, jobb och aktiviteter rusar igång och dagar blir snabbt till veckor. Äpplena i vår trädgård är fula men goda, jag börjar sälja än fler bilder till nya kunder och jag börjar jobba mot nya mål med mitt lilla företag. Min iPhone kraschar när jag för hundrade gången tappar den i marken och jag får lägga ytterligare en sak på listan över broken things this year. En lista som växer lavinartat vad det verkar. Några lätta att laga - andra svårare.




Oktober anländer med kraft och jag tackar någon någonstans för att vi får vara friska. Jag fotograferar i dimma med iskalla fingrar och lär mina pojkar nya kortspel framför brasan om kvällarna. Vi dividerar länge om det där allra roligaste kortspelet man spelade som barn heter "Game" eller "Tecknet" :). (Så klart det heter game...något annat är ju bara fånigt att säga höhöhö).





November är min lille kejsares månad. Den där underbara lilla stora som fyller 9 år. På sedvanligt manér gör vi huset till en spöklik boning med pumpor, glitter och äggfria tårtor. Jag tänker på när han kom till oss och förklarar mjukt vilken skatt han är på riktigt, att han och lillebror är de enda i hela världen, som vad jag än ger dem, har gett mig dubbelt mer. ♥





December är här! Lakritskolan blev god, granen blev gles och klapparna mindre men med omsorg valda. Jag har tagit sabbatstid från Vita villa vila och har fått världens finaste brev på posten, där någon omtänksam berör mitt hjärta med de raraste ord. Om mig, mina bilder och mina texter. Och det värmer så löjligt långt in i märgen. Så tack! ♥

Men december då? Alla jag pratar med är överens, den här terminen gick så rasande fort. Vi hann knappt avsluta sommaren förrän adventsljusstakarna skulle upp, på en smula dammiga fönsterbrädor. Jag gissar att det är den milda ljusa hösten som gjorde sitt till. Och gärna för mig. Jag är ingen vän av kyla, mörker och det där kurandet. Jag mår bra av luft, ljus och värme, det har jag lärt mig. Det skulle ta 40 år att fatta, men nu vet jag. Åtminstone två saker. Jag gillar att ha långt lockigt hår (efter 39 år med spikrakt!) och jag söker mig helst till vaniljfärgat ljus och ljumma vindar. Och det får väl vara så då tänker jag.

Och jag tänker också att det blev ett förändringens år. Jag har lagt mycket tid på så många saker under ganska lång tid och det är dags att börja sortera. På riktigt. För att räcka till och för att orka. Jag har redan börjat det arbetet och det annalkande nya året får väl utvisa vad jag sen kommer fram till. Vilka dörrar som skall öppnas och vilka som måste stängas.

Men nu! Tack vänner.





Och gott nytt år finaste! Tänk att det blev en krönika i år också. Men den satt långt inne, i en kurande vrå någonstans där tangentbordet inte riktigt räckte till.

Hopp om 2016.

Kram Jes ♥



 Jag finns på Instagram: @vitavillavilajes 

 


17 november 2015

Tiden däremellan







Vart tog den vägen? Tiden. Den mellan sommarens sista bris och senhöstens regntunga blyertsmoln? Jag vet faktiskt inte, bara att det gick snabbt i år. Knappt en månad kvar till jul och jag fattar det inte alls. Men tiden går fort och tankarna med. Mycket har förändrats och så även jag.

Orden har varit borta länge nu. Bilderna finns men jag förmår inte att sätta texterna. Undrar stillsamt om det ska bli en årskrönika till innan jag kanske stänger ner Vita villa vila. För alltid. 

I åtta år har min sida varit just min sida. En alldeles egen ventil som jag har behövt. Som har gett mig så otroligt mycket. Så mycket att den faktiskt har förändrat mitt liv. Den har gett mig mod, ett eget företag, en fin kundkrets, en enorm reklamplats och väldigt mycket kärlek!

Jag har haft förmånen att ha de finaste läsare - snälla och omtänksamma, peppande och hurrande. För det kommer jag alltid att vara tacksam! Gränslöst. Men om ni visste vilka funderingar jag har haft i perioder. Det är svårt. Jag värnar om integritet. Jag vill vara personlig men långt ifrån för privat. 

Jag har velat göra om hus & rum, måla om gamla sneda pallar, fixa loppisfynd och inspirera, visa er resor och platser, personer och ting men även velat fläta in en personlig sida av mig. Utan att lämna ut. Jag har velat välkomna er in i en liten del av mitt personliga vardagsrum. Där bilder fått tala. Dessa älskade bilder som jag lever igenom.

Men för att driva på en utveckling kanske något annat måste ta slut?

Kanske är det nu det börjar bli dags. Dags för ett avslut, ett sista kapitel som kanske borde skrivits för länge sedan. 

När jag började ett lite trevande bloggande så var tidens tecken annorlunda. Man tog sin kopp te och satte sig en ledig stund vid en dator - det var innan de smarta telefonernas genombrott - läste sina bloggvänners sidor och kommenterade alltid. Det var kärlek som spreds mellan rara ord och peppande kommentarer. Inspirerande hejarop och jag såg härliga starka kvinnor starta egna företag, sprida sina idéer och jag såg ett mod långt över det ordinära. Vilken kraft. Jag är glad att ha fått vara en del av allt det där. En liten del av bloggosfären. Den fina delen. 

Men så finns det en baksida. Eller flera förstås. Till exempel den att du inte har kontroll, du vet inte vem som ser, vem som läser, vad de tycker och tänker. Det är den läskiga biten. Sen finns det ytterligare en sida, av prestation till förbannelse. Att ständigt vara på tå, ta en bild, klick klick, det här måste jag visa, ta upp, blogga om. Kanske, gärna, så klart, eventuellt. Måste hinna. Måste fixa. Måste uppdatera. Måste bli bättre. Vassare. Duktigare. Och så där hålls det på. En hjärna på högvarv och ett ömt hjärta bultandes bakom. Ibland med inspiration till max - ibland med en ångest till tusen.

Så. Jag tänkte bida min tid en stund men ville dela mina känslor och tankar. Till er trogna fina. Ni som kikar in och kommer tillbaka. Ni som hjärtar och supportar. Ni vet vilka ni är.

Jag ska sova på saken. Ett tag. Så får vi se. Jag är kluven just nu. Riktigt kluven.

Jag behöver nog min Vita villa vila. Men det finns nog andra som behöver mig mer. 

Kärlek!



Kram Jes ♥

De minstas dag

Min älskade lille kejsare kämpar sig upp från sina 2195 gram. Heja Pytteliten! 9 år sedan.





Idag är det Världsprematurdagen! Vi tänker lite extra på de allra minsta. Och på deras mammor och pappor som kanske just i detta nu kämpar med allt som blir berört när ett barn föds för tidigt. 

Nämligen allt. 

Känslor som åker berg- och dalbana. Lycka och oro. Glädje och tårar. Kamp och mod. Och en gränslös kärlek.


Kram Jes ♥ 




Under etiketten Prematurbarn hittar du fler inlägg om de fantastiska pyttesmå.

Kika gärna in på Svenska Prematurförbundets sida, den hittar du här!

13 november 2015

Med lite pärlsocker


Ibland måste man pigga upp en ganska grå fredag. Med lite pärlsocker och doften av kanel.

Önskar er en fin helg!

Kram Jes ♥

5 november 2015

Hurrar för nio!






"Det ena ögat gråter, medan andra ögat ler
hur mycket jag än kan ge dig
har du gett mig dubbelt mer
min lille kejsare
"

Ur Eldkvarns "Min lille kejsare"





Älskade lilla hjärtat mitt, vad jag hurrar för dig idag! 
Min lille kejsare. För alltid.

Igår nyfödd. 


"...Vi är där varenda minut av dygnets 24 timmar. Kan inte släppa honom. Vill bara sitta där. Hålla honom. Prata. Sjunga. Finnas till för honom. Berätta om hur bra allt ska bli när vi kommer hem. Allt är så stilla i den lilla vårdsalen där världens minsta människor kämpar för sina liv. Där sorgsna mammor och pappor kämpar för att hålla modet uppe och där respekten för livet aldrig någonsin blir större än så här. Det är dov belysning och väldigt tyst. Det enda som hörs då och då, är pipen från respiratorer och andningslarm. Aldrig har jag sett så små individer. Det är nästan overkligt. Hur får vi dem att fungera? Livets små mirakel. Tårarna bränner bakom ögonlocken - hela tiden..."
 
 

Idag 9 år.

Kram mamma ♥

30 oktober 2015

Halloweenkalas







Så har festligheterna för en liten kejsare återigen gått av stapeln kring Halloween. Det är ändå bra mysigt att få låna en högtid som råkar passa så väl in kring en, för oss, viktig födelsedag. Så ikväll hade vi kompishäng med bus, pyssel och fredagsfestligheter i spöklik anda. Världsfina killar med skrattet nära och bus i blick.

Och tänk att han snart fyller nio. Jag begriper det inte. Den där lilla lilla jonsingen som vände min värld upp och ner. Fullständigt. Nio år av känslor. Utanpå och inuti.

Min lilla kejsare.

Kram Jes ♥

23 oktober 2015

Det där med superhjältar













Det är fint det där med superhjältar. Ibland finns dom. Ibland finns dom inte. Ibland behövs dom mer än något annat. Ibland vill dom inte vara superhjältar. Ibland vill någon bara gå hem. Ibland blir dom osams. Ibland skrattar dom högst i världen. Ibland snubblar dom. Ibland är dom magiska. Ibland får man en puss. Ibland får man en suck. Ibland samarbetar dom. Ibland är ensam starkast. Ibland vill dom ha godis. Ibland vägrar dom att äta frukost. Ibland berättar dom hemligheter. Ibland vill dom sova nära. Ibland vill dom vara i fred.

Men alltid. Alltid. Är dom de finaste som finns. Och vi ska lyckas att förstå dom.

Alltid.

Kram Jes ♥

JESSICA FOTOGRAF ©

JESSICA FOTOGRAF ©
PORTFOLIO